vissa stunder
Jag kommer på mig själv ibland. Kommer på mig själv med tårar i ögonen, ett bultande hjärta med knänen under hakan. Blicken fäst i väggen, vaggandes fram och tillbaka.
Ibland är det svårt att verkligen inse hur saker verkligen slutade. Att det var såhär det blev. Att det inte finns mer att hämta. Som om kärleken varit en prenumeration, som kommit automatiskt, varje dag, minut, sekund, men som till sist upphört. Hjärtat blir fortfarande tungt när jag tänker på honom, som en betongklump snarare än en muskel.
Början var värst. Jag kände ingenting för något. Musik fick mig att gå sönder, kramar fick mig att gråta och tanken på kärlek fick mig att vilja spy. Jag kunde inte acceptera att det var slut. Jag orkade inte, men jag var tvungen. Vad skulle jag göra? bara ge upp? hur? varför? när? var?
Med tiden gick det lättare. Som om jag lärde mig att le, musiken övergick åter i toner istället för knivar i mig, kramar blev tröstande men tanken på kärlek stod jag inte ut med. Förlorar man en kärlek, vill man bara ha den, och vad gör man när man inte kan få den? När den kärleken inte finns någonstans? när den man älskade inte älskade en tillbaka?
Mitt hjärta förblev spillror. Jag lyckades klistra och lappa ihop vissa delar. Jag var fortfarande ett vrak, ett kaos inuti. Men jag kunde ta mig samman. Ljuspunkter blev lättare att se med tiden. Men drömmarna jag hade, känslorna jag kände och minnena stängde jag inne, djupt i mig. För att inte bryta ihop, om och om igen var jag tvungen.
Just nu är saknaden värst. Att vissa delar av mig skriker efter vissa saker han gör och säger. Hjärtat blir fortfarande tungt men det har börjat läka men ibland kommer saknaden som en kniv, rakt in, och den vrider och vrider så jag ibland måste kippa efter andan.
Ibland vet jag inte vad jag ska göra. Men då tänker jag på vissa stunder.
På vissa stunder som var fina. Hoppet finns fortfarande kvar. Någonstans i mig.
Jag hatar mig själv för det, för att jag fortfarande håller fast vid en ynka gnutta hopp, men det är allt jag har. Det är det som får mig att klara allt det här. Jag försöker att inte visa det, men vissa dagar bryter jag ihop. Det kan vara av vad som helst. Allt känns fel, och allt bara faller kring mig, en känslomässig tsunami som röjer alla murar, väggar och skydd jag byggt upp kring mig och mitt halvt bultande hjärta.
Jag måste gå vidare. Jag vet bara inte hur. Jag vet, för första gången ärligt talat inte hur.
Knowing things would never be the same
With your empty heart and mine full of pain
Ibland är det svårt att verkligen inse hur saker verkligen slutade. Att det var såhär det blev. Att det inte finns mer att hämta. Som om kärleken varit en prenumeration, som kommit automatiskt, varje dag, minut, sekund, men som till sist upphört. Hjärtat blir fortfarande tungt när jag tänker på honom, som en betongklump snarare än en muskel.
Början var värst. Jag kände ingenting för något. Musik fick mig att gå sönder, kramar fick mig att gråta och tanken på kärlek fick mig att vilja spy. Jag kunde inte acceptera att det var slut. Jag orkade inte, men jag var tvungen. Vad skulle jag göra? bara ge upp? hur? varför? när? var?
Med tiden gick det lättare. Som om jag lärde mig att le, musiken övergick åter i toner istället för knivar i mig, kramar blev tröstande men tanken på kärlek stod jag inte ut med. Förlorar man en kärlek, vill man bara ha den, och vad gör man när man inte kan få den? När den kärleken inte finns någonstans? när den man älskade inte älskade en tillbaka?
Mitt hjärta förblev spillror. Jag lyckades klistra och lappa ihop vissa delar. Jag var fortfarande ett vrak, ett kaos inuti. Men jag kunde ta mig samman. Ljuspunkter blev lättare att se med tiden. Men drömmarna jag hade, känslorna jag kände och minnena stängde jag inne, djupt i mig. För att inte bryta ihop, om och om igen var jag tvungen.
Just nu är saknaden värst. Att vissa delar av mig skriker efter vissa saker han gör och säger. Hjärtat blir fortfarande tungt men det har börjat läka men ibland kommer saknaden som en kniv, rakt in, och den vrider och vrider så jag ibland måste kippa efter andan.
Ibland vet jag inte vad jag ska göra. Men då tänker jag på vissa stunder.
På vissa stunder som var fina. Hoppet finns fortfarande kvar. Någonstans i mig.
Jag hatar mig själv för det, för att jag fortfarande håller fast vid en ynka gnutta hopp, men det är allt jag har. Det är det som får mig att klara allt det här. Jag försöker att inte visa det, men vissa dagar bryter jag ihop. Det kan vara av vad som helst. Allt känns fel, och allt bara faller kring mig, en känslomässig tsunami som röjer alla murar, väggar och skydd jag byggt upp kring mig och mitt halvt bultande hjärta.
Jag måste gå vidare. Jag vet bara inte hur. Jag vet, för första gången ärligt talat inte hur.
Knowing things would never be the same
With your empty heart and mine full of pain
Kommentarer
Postat av: n
gumman :'( du fårmig att gråta. fyfan puss<3333
Trackback
