Inatt hände något. En gnista tändes. En gnista som fick mig att le imorse, som fick tankarna att på en gång sväva iväg åt ett speciellt håll.
För första gången på länge känner jag att jag vågar. Det är en underbar känsla.
Att våga, att vilja, att veta.
Att ta ut saker i förskott är förmodligen det dummaste man kan göra, men jag är lite så. Villa, volvo, vovve. Direkt.
Nej, nu ska vi inte göra så. Gör om, gör rätt.

Idag skulle vi ha åkt hem, men jag tror vi stannar tills på söndag. Det behöver både jag och min mor.
Fridfullt här, tyst, lugnt, avslappnande.