Det finns så mycket jag vill säga, som om små meningar kommer upp i huvudet som jag verkligen vill skrika ut. Men jag får inget sammanhang. Det mesta handlar om kärlek. Hat. Känslor. Om hur jobbigt jag tycker att allt är nu, och hur mycket jag vill slå på något, hur mycket jag vill skrika, och att någon bara tar det. Gör som jag säger, utan att tycka att jag är konstig.

Att någon bara säger ''Okej, jag förstår. Vi gör så.'' Och sen är det bra. Inga frågor, bara göra det.

Jag har alltid kunnat vara öppen och pratat om känslor, men jag kan inte längre. Det är något som förstört det. Jag vet inte vad, men jag hatar det/den. Innerligt.

Jag har så mycket hat och förakt i mig, men samtidigt så mycket kärlek. Jag har alltid varit en snäll människa, men jag har aldrig varit bra på att ta kriktik, jag vet inte vad det är nu. Nu är det hemskt. Jag kan inte ta något. Jag blir ledsen på en gång och utplånar alla tecken på att det som kritiserats aldrig existerat.

Jag känner mig töntig och hjälplös. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag önskar att någon kunde hjälpa mig, men jag tar inte emot hjälp. Och när man inte får respons slutar man försöka, och det är då jag är påväg att öppna mig.

Ingen förstår det.

Jag mår inte bra. Samtidigt som jag mår bra.

Jag mår dåligt när jag är ensam. Så jag försöker sysselsätta mig. Inte stanna inne så mycket. Bara åka ut och åka buss, åka ner på stan och ta en kaffe själv och försöka plugga, titta på folk, vad som helst.
Det har aldrig stört mig att vara själv förut, men jag är inte samma person längre.