Så mycket, så lite, så ingenting
Vissa gånger går jag bara in i ett vakum. Ett vakum där allt jag tänker på förvandlas till dimma, damm och dis. Det finns inget att bevisa, ingenting att sträva efter och ingenting att längta efter.
Tiden känns som ett evighetshjul men samtidigt som ett timglas. Tiden rinner ut, men för sakta.
Vad vill jag göra? vem vill jag vara? hur ska jag gå till väga?
Det finns så många frågor som börjar snurra när vakumet avtar. Så många frågor men inte ett enda svar. Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är idag. Jag vet inte vad jag vill göra. Jag vet inte hur jag ska gå till väga.
Därför gillar jag mitt vakum. Där slipper jag tänka. Jag slipper press och stress och jag kan släppa allt. Bara andas, blunda.
Kommentarer
Trackback
