What am I supposed to do when the best part of me was always you?
And what am I supposed to say when I'm all choked up that you're ok?
I'm falling to pieces

Dessa ord kan förklara mitt senaste år. Känslan av att känna sig övergiven, ensam, lämnad, krossad.
Hur många gånger har jag inte suttit med gråten i halsen och tittat på bilder, läst konversationer och sms och funderat över hur otroligt olika man bearbetar saker?
Tobias kom över allting så fort. Jag kände mig sviken. Jag kände mig som ingenting värt, som om jag bara vara en mellanlandning i hans sökande efter kärlek och trygghet. Han var min kärlek och trygghet. Rakt igenom. Jag var så kär att jag blev rädd, jag kunde inte fortsätta vara mig själv av rädsla för att bli ratad för just det, för att jag var mig själv.
Smärtan jag kände, sekunderna efter att vi lagt på telefonen den där natten är bland det värsta jag varit med om. Ensamheten kändes större än allt, kroppen blev allt mindre i min stora säng men tårarna vägrade komma. Jag låg bara och stirrade. Stirrade rakt upp i mitt vita tak. Jag minns att kroppen började krampa och hjärtat kämpade för att bibehålla en regelbunden rytm, utan resultat. Det slog oregelbundet. Så fruktansvärt oregelbundet.
Jag förstod inte riktigt att det hade hänt. Det var som en dröm jag skulle gjort allt för att få vakna upp ur. Men det var ingen dröm. Det var så på riktigt det kunde bli, och dagen efter slog det mig.
Jag ville inte se det, kännas vid det, tänka på det, men det var ändå allt jag såg, kände och tänkte på. Han var allt jag tänkte på, i över ett år.

Det tog en vecka innan vi pratade efter att han hade gjort slut. Jag skrev på msn, och jag var så nervös över hur det skulle bli. Med allt. Skulle vi kunna vara vänner? skulle allt bli fel? skulle det kännas som tusen knivar, rakt in i mitt redan krossade hjärta?
Det gick bra. Trodde jag. ''Det känns bra att ha honom kvar i mitt liv'' sa jag några gånger till nära vänner. Nu i efterhand inser jag hur otroligt idiotiskt det egentligen var. Det resulterade i att vi (läs jag) inte kunde gå vidare.

Vi träffades i mars, efter att vi hade gjort slut. Jag minns hur mitt hjärta krampade när jag såg honom. I mina ögon var han ju fortfarande drömmen, killen med stort K, kärleken med ett ännu större K.
Vi hade sex. Det var första gången för mig. Någonsin.
Det kändes som knivar i hjärtat blandat med någon form av tillfredställelse, tillfredställelse över att jag fortfarande dög till.
Han åkte lika snabbt som han kom, och det krossade mitt hjärta på nytt. Något som betytt så mycket för mig, betydde inte alls lika mycket för honom. Men jag låtsades som ingenting. ''Det är ju bara sex! Det är ingen fara. Jag mår asbra'' fick mina vänner höra. Det jag tänkte var ''Aj, smärta. Dra dig ur detta. Du kommer inte klara dig ur detta med ditt redan splittrade hjärta i behåll! stick, nu''.
Jag lyssnade inte.
Vi fortsatte träffas när jag var i Sthlm. Vi fortsatte ha sex, och höll kontakten. Varje dag. Läget var då mer stabilt, jag kunde kontrollera mig, mina ord, mina känslor, mina organ och min hjärna. Jag tillät mig själv att glömma, släppa taget, lite mer för varje dag.
Då skaffar han en ny.
Hjärtat brister, tårarna kommer. Organen (som jag trott jag haft så bra koll på) sviker. Jag spyr. Känslan av ensamhet blir mer påtaglig än den någonsin varit och jag känner mig mindre än någonsin. Han går vidare, och där står jag. Med så mycket kärlek, ömhet och trygghet att ge denna man, men han väljer inte mig. Han väljer henne. Jag hatade verkligen henne. Jag hatade henne för allt hon hade, som jag inte hade. Där inräknat Tobias, såklart.

Det tog slut mellan dom. Vi började skriva mer och mer igen. Oskyldigt (men ändå otroligt skyldigt) flörtande. Till och från. Hela tiden. Det gav ju såklart mig hopp. Så otroligt dumt, nu i efterhand. Varför utsatte jag mig själv för det? varje dag? ''Nej, det är luuugnt! vi är bara kompisar som har sex, vi är attraherad av varandra, ingen fara.'' sa jag. Jag tänkte ''Fan, fan, fan, fan, fan. Jag klarar inte detta.''

Någonstans, för några månader sen insåg jag att jag inte kunde fortsätta. Jag var tvungen att släppa taget om denna man, en gång för alla. Denna man som fått mig att må bättre än allt, men samtidigt fått mig att må så otroligt pissdåligt vissa tillfällen att jag bara velat lägga mig ner och dö.
Kontakten avtog. Mer och mer.
Jag började få självförtroende, och insåg att det faktiskt fanns andra killar. Killar som kanske skulle kunna passa mig bättre, passa den nya Emma bättre.
Tobias fanns fortfarande kvar i tankarna, för han var det enda jag hade att jämnföra med när det kom till kärleken. ''Hur kändes det då? så borde det ju kännas nu.'' tänkte jag ofta.
Jag gör inte det längre. Jag vet att ingenting någonsin kommer kännas som den där första kärleken. Den är speciell, och den kommer alltid finnas kvar.
Jag har dock valt att linda in den i silkespapper, stoppa den i en marinblå ask, knyta ett vitt snöre runt den och stoppa den djupt in i mig.
Den finns kvar där, men inte tillräckligt lättillgängligt för att jag ska kunna ta fram den när jag vill.
Det är säkrast för mig själv. För mitt välbefinnande och inte minst - för mitt hjärta.

Jag saknar kärlek, kärlek som känns