The Vaccines – Wreckin' Bar (Ra Ra Ra)

Håkan Hellström – Man måste dö några gånger innan man kan leva


Kristian Anttila – Sockerläpp

Robyn – Dancing On My Own

Ungefär sådär. En speciell bild på ett speciellt ting, och låten kommer direkt. Något som associeras med just bilden.
Sista bilden är den jobbigaste. Den jobbigaste av alla bilder jag har, tror jag. Det är något konstigt med känslan. Hatkärlekssaknadsförakt.
Ni vet att jag är väldigt öppen i min blogg. Jag skriver om i princip allt, och väldigt detaljerat. Jag skulle, utan problem, kunna skriva i detalj hur det var första gången jag hade sex, vilka ställningar, osv. Sånt är inga problem för mig. Men när det kommer till killen på bilden stänger jag av allt. Jag kan inte vara ärlig med er när det kommer till honom. Det är av den enkla anledningen att det gör för ont. Fortfarande. Då har jag inte haft med honom att göra på drygt ett år. Två dagar efter Popaganda bröt vi.
Sen dess har jag inte haft någon som helst kontakt med honom.
Jag saknar honom. Varje dag, faktiskt. Men jag har lärt mig att leva med det. Det bara finns där och kommer fram ibland, som en skugga över axeln. Det är inget jag ärligt talat orkar gå och rota i, för om jag börjar gå djupare med det kommer jag sakta men säkert krossas, en liten bit av hjärta och själ i taget.
Tänk er bara att förlora en person som blivit som en blandning av en bästa vän och ett syskon. Någon som är exakt likadan gällande allt, som delar dina åsikter, tankar, ditt musikintresse, humor. Allt som är du. Förlusten av en sån person är fruktansvärd bara den. Om du dessutom lägger till ett form av svek - förstår ni?
Därför klarar jag fortfarande inte av att förklara allt som hände. Hjärtat har inte hämtat sig än, det saknar fortfarande för mycket.

Hur mår era hjärtan?