Dagen av alla dagar. Vi hade 94 frukost idag, och vad får jag? Jo, ett gallanfall.
Jag var tvungen att gå hem och dom fick ta in en kock för att hela stället inte skulle fallera imorse. Jag skäms, så fruktansvärt. Det värsta är att det påminner om skolan. När man skolkade, skyllde på sjukdom för att t.ex. slippa ett prov. Så är det inte. Under ett gallanfall kan man inte sitta, inte stå, man vill gråta och skrika och kräkas, men inget av det händer, så man ligger bara och våndas, trots medicin. Ligger där utan att smärtan avtar, eftersom att den inte funkar på mig.
Idag låg jag säkert två timmar och verkligen försökte somna (eftersom att man inte klarar av att vara vaken) innan jag till slut lyckades. Det är minut för minut man räknar då, om inte sekund för sekund. Det gör så förjävla ont.
Jag skäms. Det kändes förjävligt att det blir såhär. Jag vill ju jobba, jag vill hjälpa till.
Det är orättvist.

Jag ska ner och prata med min chef iallafall, hon vet hur det ligger till. Sen imorgon ringer mamma kirurgen.
Pappa kommer och hämtar mig sen, och då är jag ledig fram tills fredag. Har jag tur får jag operera mig redan nu i veckan. Håll tummarna för mig.