Ibland hatar jag mig själv. Eller kanske inte just mig själv, men min hjärna och mina tankar. Om ni bara visste hur många timmar om dagen jag tänker på kalorier och vad jag äter, hur många timmar jag egentligen går hungrig och tänker på allt gott som jag egentligen skulle vilja äta. Att äta en chokladkaka, som förr skulle vara en självklarhet om jag kände för det, är nu tabu. Det är något jag aldrig skulle kunna tänka mig ens för pengar.
Men något har hänt. Jag har börjat äta mer när jag känner för det. Ikväll åt jag t.ex. en Piadina. För två månader sen skulle jag för det första ALDRIG äta efter klockan 19, och för det andra skulle jag ALDRIG äta efter middagen. Men idag unnade jag mig det. Jag åt även två mackor till maten. Bara en sån grej. Förstår ni att jag UNNAR mig det? det är ingen självklarhet. Det är något som sätter sig som en jävla demon på axeln. Den säger ''Nu tappar du kontrollen. känner du? nu är du snart fet igen.''
Jag hatar det. Jag hatar känslan. Det är inte normalt. Jag är sjuk.
Jag sitter just nu med ångest. Även om jag inte ätit mer än någon annan idag. Snarare mindre. Men min livlina i hela min viktnedgång har varit en daglig promenad och väldigt strikta rutiner. Jag har ätit i princip samma sak varje dag i ett halvår och det har funkat för mig. Men sen dess att jag har varit här uppe hos pappa förändras det, i.o.m att man är i ett kök varje dag i princip. Middag är fortfarande detsamma. För det mesta en massa sallad. Till det kyckling eller lax med antingen pasta eller potatis.

Om det finns någon av er som läser min blogg för inspiration, ta åt er av detta:
När ni börjar med en diet, eller som jag bara lägger om kosten, gör det riktigt. Frukost, lunch, middag och två mellanmål. Jag har inte gjort det på rätt sätt, och därför rasat i vikt. Nu är jag istället livrädd för att ordna upp matvanorna. Låt det hellre ta tid. Det är det enda jag kan säga.

Jag är van vid det här nu. Det har blivit en del av mitt liv. Jag säger inte att jag mår dåligt, att jag längtar efter något. Visst vill jag kunna köpa en stor godispåse en fredagkväll, eller äta en pizza med en vän när regnet faller ner utanför.
Men jag måste få ordna upp allt med livet innan jag kan börja unna mig det. Jag vill för det första nå min slutgiltiga målvikt. Dit har jag 7 kg. Då har jag gått ner 40 kg totalt. Sen vill jag komma igång med träning på riktigt, på ett gym och ska därför investera i ett gymkort (alt. önska mig ett i julklapp eller födelsedagspresent), och sen, sen när allt det har börjat rulla på kan jag ta tag i mitt unnande.
Jag vet att en chokladkaka eller en pizza nångång ibland inte gör något med min vikt, mycket väl vet jag det. Men min svaghet är att det lätt kan gå överstyr. Att jag unnar mig för ofta. Fuskar. Det har hänt förut, och det ledde till att jag slutade med LCHF som jag då höll på med.
Jag ska inte låta det hända den här gången. Jag har aldrig lyckats såhär bra, och jag ska hela vägen den här gången. Jag måste göra det för min skull. För tjejen som alltid varit mobbad, för tjejen med det dåliga självförtroendet, för tjejen som åt när hon var ledsen, för tjejen som aldrig trodde att hon skulle bli av med oskulden, för tjejen som aldrig har känt sig fin. För mig. Bara för mig.